Då dansar jag med dig

Something's twisting my heart

Tycker om när allting känns bra <3

Snart. Snart får jag träffa dig.

Ett litet hej så att bloggen inte raderas. Hejhej.

Sara + ida

Att tänka snart snart snart är det håkan, snart snart snart, gör det lite lättare att andas här bland nya mediciner, spyor och ömma kroppsdelar.

Ingen skola idag med andra ord. Mina lärare kommer hatar mig och jag kommer inte få dom betyg jag vill ja.

Men man ska aldrig sluta kämpa har jag fått för mig så jag antar att jag kommer sitta och plugga om tio minuter. Plugga något jag inte förstår, inte vet hur man gör, inte har en aning om. Det är svårt att plugga då. Fan.

Åh nej. Världens ångestinlägg. Det skulle inte bli det. För egentligen är jag glad. Egentligen är jag väldigt väldigt lycklig nu och man jämför med för ett par månader sedan eller så. Nu finns det massor att se fram emot och jag har kommit ur det där hålet då man bara ser ner på sig själv och tänker att man hatar sitt liv för det är inget liv. Men nu tänker jag att det är visst ett liv och det är Håkan två gånger inom loppet av tre-fyra månader och Grekland. Jag och min bästa vän ska till Grekland. Och så är det Storsjöyran och Gatufesten och allt vad sommaren innebär. Kanske Peace & Love. Vill så gärna. Men pengarna kommer inte räcka till. Men ändå. Grekland <3

Klockan är 01.14 och ännu en natt är jag uppe alldeles för länge för mitt eget bästa. Imorgon är det en viktig dag. Både jag och mamma ska försöka boka biljetter till Håkan som spelar i Stockholm på min födelsedag. På tal om Stockholm, så skulle jag så gärna vilja lämna den här staden och situationen och människorna ett tag. Jag vill utforska nya delar i världen, jag vill åstadkomma något nu, jag vill starta upp en karriär. Inte läsa om flodkulturer, ha ångest över matte och tycka så illa om lärare att det får mig att vilja skolka. Det är inte rätt någonstans.

Antar att jag just nu bara är väldigt less på allt som har med vissa människor att göra. Det känns som att hur man än försöker, hur mycket jag än bryr mig mer om mig själv än dem, hur patetiska och svaga man än tycker att de är, når det ändå på något vis till en och man tänker att "Hur orkar man hålla på så?".

Trött på drama, trött på sömnlösa nätter pågrund av andra, trött på att inte orka ta tag i mig själv bara för att energin går till allt annat onödigt och otroligt trött på översittande människor som tror att dom kan klampa på alla utan att det ska få några konsekvenser. Trött på att trots översittanden och idiotiska betéenden, känna att man tycker synd om dem för att det är så sorgligt. Och jag är trött på att tycka synd om folk. Det gör de redan så bra själv.

Och någon gång bara måste det få ett slut. Varför ska jag bry mig om såna människor? Nä. Fuck såna.

Right?